Nu i kväll var Stefan iväg och hämtade rikskuponger på posten (eller ett av deras utlämningsställe ska jag väl säga...), jag och Elis var hemma i vardagsrummet och Ismone lekte inne hos grannen.
Rätt som det är åker ytterdörren upp och in kommer Ismone storgråtande, har nog aldrig hört henne så ledsen...

I mammas tröstande famn berättar hon att en flicka sprutat vatten på henne (och hon var rejält blöt) och att en pojke (som var kompis med flickan men som inte Ismone kände) hade skrattat åt henne.
Hon var ledsen för att hon var blöt men mest ledsen var hon för att pojken hade skrattat...

Jag sa åt henne att gå in till grannarna igen och säga att hon gick hem (så att de visste var hon tagit vägen).
Hon gick ut och jag följde efter ut på trappan. Jag hör Ismone ryta till ordentligt och säga: Varför gjorde ni mig ledsen? Nu går jag hem!

Pojken tar då grannens trädgårdsslang siktar på Ismone och sprutar ner henne med vatten.
Det han inte ser är att jag står och ser allt ihopa, och nu var det denna mamma som röt till!
Pojken bara tittade på mig och såg ut som att han ville sjunka ner genom jorden - han var väl säker på att ingen såg och även om någon trodde han nog inte att någon skulle säga nåt...

Men ingen ska få göra något av mina barn illa och någon det ändå ska mina barn veta att jag gör allt för dem, jag står upp för deras skull!



När jag bodde i Linköping var jag på en föreläsning om gränssättning och en mening som verkligen fastnade var: Idag finns det alldeles för få Fru Larsson.
Ni vet tanten bakom gardinen som knackar på fönstret när någon gör något man inte får.
Den som visar att det där du gjorde var inte okej.

Idag är det allt för många som väljer att inte se.
Speciellt om det gäller någon man inte känner.

Men det är inte okej av en femårig att spruta ner en person den inte känner (inte någon den känner heller för den delen) med en vattenslang!

Och detta hoppas jag att den här killen lärde sig idag!