Höstplantering och kyrkobesök
Är mosig i hjärnan, mycket som händer och många tankar som far runt.
Svårt att sortera och därför blir det mest mos av det hela.
Idag startade vi i alla fall förmiddagen med ett besök i Sollyckanskyrka.
Familjegudtjänst stod på programmet.
Idag var det inget speciellt Ismone skulle göra där utan vi gick dit för att vi helt enkelt bara kände för det.
Vi trivs oerhört bra där borta. Härlig stämning och fantastiska människor, människor som ser och berör.
Efter gustjänsten så stannade vi kvar på kyrkkaffet.
Ismone pysslade en lejonmask (under gustjänsten berättades det om Daniel i lejongropen).
Fick sällskap vid vårt bord av en trevlig kvinna.
Ett fantastiskt samtal blev det och jag hoppas att vi möts igen.
Hemma blev det rester till lunch.
Sen for Stefan till Loppisen i Tvååker.
När han kom hem så åkte jag till Blomsterlandet och fick köpt lite nya växter.
Stefan planterade i utekrukorna och jag tog hand om innekrukorna.
Nu luktar det korvgryta från köket så jag tror att jag drar dit!
Badväskan är packad!
Efter en lång dag på jobbet, först en heldags planering som följdes av ett föräldramöte
landade jag skönt hemma i soffan.
Ismone har varit med farmor och farfar idag eftersom att hon har haft studiedag.
Elis och min badväska är packad för i morgon är det dax för första badet på habiliteringen den här terminen.
Ska bli spännande att se hur Elis upplever det denna gången.
I våras prioriterade vi socialsamvaro på Sollyckan istället för att gå och bada, men nu är vi på det igen!
Ska oxå bli intresssant att se hur jag ska få tiden att gå ihop ;-)
Badet är klart 10.45 och 11.30 börjar jag jobba. Så jag har 45 minuter på mig att duscha mig och Elis, klä oss, lämna honom på förskolan, hitta parkering vid mitt jobb och sätta mig vid matbordet kl 11.30!
Hoppas på att få in en bra rutin, ev smiter jag upp lite tidigare ur bassängen så att vi slipper att köa vid duschbåren.
Nu ropar sängen på mig!
Go´natt!
Regnet det bara öser ner!
Sitter i bilen och väntar på att Ismone ska sluta skolan. Regnet vräker ner och jag tycker inte att det är roligt att lasta Elis in och ut ur bilen idag!
Jag och Elis har i alla fall varit nere på stan och fixat lite smått och gott. Elis har fått ett par tossor från PoP som han kan ha när vi ska iväg lite kortare turer då vi inte behöver krångla på hans vinterskor.
När Isse är hämtad så åker vi till Arnes skor på Lugnet och fixar vinterskor till henne sen firar vi helg!
Torsdag
Torsdag och sista arbetsdagen för mig den här veckan, 3 dagars veckor passar mig perfekt!
Börjar inte förrän kl 11 idag, och planen var att jag och Elis skulle åkt till mamma och pappa idag på fm och hjälpt dem med datorn, men ändrade planer gjorde att vi varit hemma och myst istället.
Visst skulle man kunnat vara duktig och passat på att städa, stryka etc MEN idag kollar Elis på Bolibompa och jag njuter av en kopp kaffe och HN i lugn och ro istället.
Väskorna är packade, schema är skrivet för nästa vecka och jag har kommit ihåg att ta med de papper som ska kopieras!
Enligt närvrolistan på jobbet igår så ska vi idag ha alla barnen på avdelningen, det är då våra lokaler sätts på prov!
På tal om lokaler så sa Ismone igår morse:
- Mamma, ska jag berätta nånting sorgligt? Ditt jobb ska rivas och sen ska där byggas kontor!
Idag skulle vår rektor på möte och på måndag får vi förhoppningsvis veta hur framtiden ser ut.
Undrar om Ismone har rätt?
Ja, ja den tiden den sorgen.
Nu är det i alla fall dax för mig och Elis att ge oss iväg!
Ha en bra dag!
Upplösningen
Idag ringde de upp från Photomic (blev igår lovad att de skulle ringa igår men hörde inget från dem så idag fick jag ringa igen och lämna mitt mobilnr och tydligen satte det fart på dem) och fick höra min historia.
Damen jag pratade höll med mig till fullo och beklagade det som hänt och skulle föra det vidare till både fotografen och representanten för det här området.
De erbjöd mig en ny fotografering när de kom tillbaka för att ta foto på de som var sjuka, men jag tackade nej.
Mitt förtroende för dem är borta.
Har istället bokat en fotografering hos Annelie Billing istället, Ismone ska få sina kort!
Gruppbilden och fotokatalogen skickas dock till oss utan kostnad!
Så då kan jag sova gott i natt!
PS: Känner ni någon som är gjorda av pengar och inte vet var de ska göra av dem, så be dem höra av sig till mig. Jag önskar mig en spadag till mig själv och en elektrodress till Elis. DS
Dags att kicka igång den här tisdagen!
Tisdag, Ismone är lämnad i skolan av Stefan och ska hämtas av mormor för att sen åka till kören och Korsdraget i Sollyckanskyrka, som hon längtar! Ska bli kul att höra i kväll hur hon haft det!
Elis bad börjar nästa vecka, så idag har vi en skön fm här hemma. Eller vi ska faktiskt ta oss ner till stan. Ismone behöver ytterkläder; termobyxor, jacka och lite annat smått och gott. Ismone har redan kollat ut kläderna på nätet, så det är bara för mig att åka ner och handla, så får hon prova här hemma.
Fortfarande ilsk på Photomic, som ännu inte har hört av sig.
Det går liksom inte in i mitt huvud hur man kan säga åt ett barn (och ingen annan heller för den delen) att plocka bort sitt hjälpmedel...
Jag har i alla fall ordnat en ny fotograf här i Varberg som ska ta "skolfoto" på henne!
Elis har nu ett par nätter varit väldigt spastisk i sina ben, så sömnen för mig, Stefan och Elis har varit sådär.
Elis får ligga mellan oss i vår säng så att vi kan hjälpa till att hålla ihop hans kropp som en liten boll, då mår han bra, men det är ju lite jobbigt i längden. Och att få nattsömnen störd påverkar ju hela dagen.
Någon som har tips på hur vi kan minska hans spasticitet så hojta till!
Nä dags att sätta fart så att vi kan rulla ut från parkeringen strax innan 10!
Åh vad jag är ARG!
Så fruktansvärt besviken jag blev i kväll när jag på datorn lyckades få fram fotona på Ismone som togs i skolan.
Det första fotot jag ser (det som företaget valt ut och tänkt skicka till mig om jag inte beställt via nätet) är ett foto på Ismone UTAN glasögon. Varför har du inte glasögonen på dig frågar jag henne, fotografen sa att jag skulle ta av dem svarar hon...
Ismone har haft glasögon sedan hon var 3 år dvs i halva sitt liv och det hade jag tänkt att hon skulle ha på skolfotot oxå! Utan glasögon är inte Ismone Ismone.
Kollade vidare på de andra fotona de tagit av henne och där fanns ett med glasögon, men med oerhörda reflektioner - dvs en riktigt dålig bild.
Jag fattar att fotografen bad henne att ta av glasögonen - det är lättare att fota henne utan, men nu är det så att mitt barn har glasögon och då ska de vara på vid fotograferingen.
Om fotoföretaget Photomic inte har fotografer som klarar av att fota personer med glasögon så borde de kanske ägna sig åt något annat istället.
Jag hoppas innerligt att hon har glasögonen på sig på gruppfotot!
På måndag är det jag som ringer upp företaget och då hoppas jag att de har en oerhört bra ursäkt att komma med, tyvärr kommer jag inte att godta den...
Här är bilderna, tyck och tänk själv!
Vardagsproblematik
Att leva med ett barn med funktionshinder är inte helt enkelt, många utav de där vanliga sakerna man gör i vardagen är helt plötsligt inte så enkelt längre.
Att åka till affären för att handla mer än en liter mjölk är helt plötsligt inte så enkelt längre. Elis klarar inte av att sitta i kundvagnen, varken i barnsitsen eller i varukorgen. Hur gör man då? Ännu har jag inte kommit på någon lösning, men klurar på det hela. Jag vill kunna åka och handla med Elis, och Elis älskar att vara i affären. När jag var föräldraledig så njöt jag av att åka och handla på kvällen när Stefan kommit hem, helt själv - egentid! Men nu när jag börjat jobba vill jag passa på att handla när tex Ismone är i skolan och jag börjar senare eller har en ledig dag, och då hänger ju Elis med. Visst kan jag ta honom i sin vagn och köra både barnvagn och kundvagn i affären, men lite bökigt är det... Elis har fortfarande både längd och vikt inne för spädbarnsinsatserna som finns på vissa vagnar, men Elis är ingen bebis längre och jag vill inte behandla honom som en sådan. Hur många andra föräldrar med snart fyllda 2-åringar placerar dem i spädbarnsinsatsen?
Problemet med dessa vagnar är oxå att de oftast hämtas och lämnas inne i butiken och sannolikheten att få en parkeringsplats intill entrén är inte alltid så stor. Trots att Elis inte väger så mycket i ren vikt så är det rätt jobbigt att bära honom längre sträckor, pga hans spastisitet. Tänk er att bära en 8,5 kg tung planka. Elis hjälper likom inte till när man bär honom med att hålla fast sig...
Ska söka parkeringstillstånd för funktionshindrade och att få parkera nära entrén skulle åtminstone underlätta lite.
Ska som sagt söka parkeringstillstånd, väntar bara på läkarintyget nu annars är papprena ifyllda. Varbergs kommun är inte kända för att vara speciellt tillmötesgående vad gäller parkeringstillstånd, men jag är redo att strida för detta och kommer inte att ge mig. Kan inte heller låta bli att fundera på varför de här besluten ska tas i varje kommun då parkeringstillståndet gäller i hela landet... Alla som söker borde behandlas lika och inte beroende på i vilken kommun de råkar bo i. Att få Elis i och ur bilstolen kräver att bildörren kan öppnas helt och det funkar inte på de flesta parkeringarna. Sist jag var på sjukhuset här i Varberg och vi skulle köra där ifrån så hade bilen jämte mig parkerat väldigt nära (dock inom sin ruta) så jag fick inte upp dörren tillräckligt när jag skulle sätta in Elis. Jag fick istället rulla bort med Elis vagn till trottoaren. Placera han där medans jag backade ut bilen och istället blockerade vägen (men det sket jag i) då kunde jag sätta in honom och lasta in vagnen. Inte ska det behöva vara så! Tur var oxå att jag bara hade en bilrad mellan mig och trottoaren, så min bilförflyttning gick snabbt (bad faktiskt en förbipasserande tant att stanna kvar och hålla ett öga på honom, skulle någon annars se ett övergivet barn på en trottoar skulle säkert min roll som förälder ifrågasättas...)
Underbara morgon!
Ligger i sängen och lyssnar på regnet som vräker ner, vinden som piskar mot rutan, Elis snarkande, Stefan och Ismones röster på nedanvåningen och njuter av att vara ledig idag!
Simskola
Idag var det dags för Ismone att börja simskolan. Något hon verkligen såg fram emot.
Vi var på plats i god tid eftersom jag hämtade Ismone direkt efter jobbet då Elis var hemma med Stefan.
Maten i skolan hade inte varit världsgod så vi fick köpa ett litet mellanmål på simhallen medans vi väntade på att det hela skulle börja. Hädan efter får väl ett extra mellanmål tillhöra måndagspackningen. Som om att det inte räcker med gympakläder och badkläder...
Så var det då dags!
Efter ett upprop och lite föräldrainfo gick vi in i omklädningsrummet. Hit får man följa henne även i fortsättningen (men sen får hon klara sig själv), frågan är om jag får släpa med Elis vagn i omklädningsrummet?
Idag fick jag dock följa med in i simhallen.
7 barn var de i gruppen och ALLA var verkligen jätte duktiga. Alla vågade att hoppa i från kanten och alla kunde faktiskt simma lite, jag blev imponerad!
Alla vågade oxå doppa huvudet under vattnet - det är nästan mer än vad jag själv gör.
Ismone var i alla fall nöjd och längtar redan till nästa måndag!
Vi får sen lov att ta emot dem inne i omklädningsrummet och även om Ismone är jätte duktig och fixar hårtvätt själv så har hon svårt att veta om allt schampo sköljts ur. Sen har hon oxå mycket att titta på så hon glömmer bort vad hon ska göra..
Jobbigt med kompisar...
Idag har Elis kompisar från mammagruppen varit här. Det tog tydligen på krafterna för nu sover lilleman!
Nu är det bokat!
Igår eftermiddag föll de sista bitarna på plats och boende är nu bokat.
Den 1 november när vi båda jobbat klart så styr vi kosan mot Vimmerby.
Övernattning på Stadshotellet. På fredagen är det sedan Astrid Lindgrens Värld som gäller.
Tänk att Ismone får komma dit i år med ;-)
De har höstmarknad på ALV och vi tyckte att det kunde vara spännande att testa.
Så det enda vi nu hoppas på är att vädret är hyfsat bra, dvs inte ösregn hela dagen!
Efter en dag på ALV så åker vi till Gränna och stannar där en natt.
Jag gillar att besöka sommarstäder andra årstider än just sommaren, så det här tror jag kommer att bli bra.
Nu ska jag passa på att baka en liten kaka till mina mammavänner som kommer i eftermiddag!
Höstsemester
Sitter just nu och planerar in en liten höstsemester på höstlovet.
Nu helt plötsligt får ju skolans lov en helt annan betydelse än vad de har haft tidigare.
Jag har ju alltid tagit ledigt mycket kring jul och sommar för att Ismone ska ha fått lite långledigt, men nu finns det ju även andra lov att ta hänsyn till. Känns skönt att vi har snålat och sparat på föräldradagarna så att man kan göra detta. Ok, det är ju inte så att vi blir ekonomiskt rika på det, men vi får ta en paus från en massa måsten och bara vara istället.
Visst finns fritids och förskola där i alla lägen, men hemma är bäst!
Min plan inför höstlovet är att Ismone ska få vara ledig en dag tillsammans med farmor och farfar, en dag tillsammans med mormor och morfar, en dag tillsammans med mig och Elis och en dag tillsammans med mig, Stefan och Elis. En dag får hon vara på fritids.
Att hos ska tillbringa en dag med farmor och farfar och en dag med mormor och morfar vet de ännu inte om, så läser de det här så blir det en glad överrakning för dem!
Men jag vet att de vill det av hela sitt hjärta så mina planer är med gott samvete!
Planerna för vår lilla höstsemester är ännu hemliga - vi får se vart de slutar!
Akuten nästa!
Japp så kom jag så långt!
Nummerlapp i väntrummet, som för övrigt är ett oerhört trist väntrum...
Nu hoppas man ju inte att behöva sitta där några längre tider, men då och då läser man ju om de som får vänta längre än längst och då hade det ju varit kul om det var en lite mer upplyftande plats att tillbringa sin tid på.
Kanske det skulle vara lite mindre jobbigt att vara sjuk då...
Jag behövde dock inte vänta så länge innan jag fick komma in till en sjuksköterska som skrev in mig.
Märkt blev jag oxå.
Sen var det ut i väntrummet igen och fortsätta att vänta.
Sen kom en förvirrad sjuksköterska och skulle ta lite nya blodprover på mig.
Hon var ny på akuten och hittade inget av det hon behövde.
Jag som inte är stickrädd, brydde mig inte så mycket utan hjälpte henne att leta istället.
Men hade man varit stickrädd hade det nog känts lite jobbigt.
Nåväl alla saker var på plats och då började hon leta kärl i stället...
Hon envisades med att inte sätta nålen i armvecket, utan skulle ta ett kärl på handen - hur gick det? Inte så så bra... Så det blev en nål i armen och därpå några rör med blod.
Sen ut i väntrummet igen.
Efter lite väntan där så fick jag komma in på ett rum, för att fortsätta att vänta...
Och att sitta och vänta i undersökningsrummet (jag befann mig dock i gipsrummet) på läkaren är ju ännu tråkigare än att sitta i väntrummet. Där händer det ju absolut ingenting, de enda man hör är klockans tickande och det känns som att de har glömt bort en...
Men läkaren kom och klämde och kände och bestämde att jag skulle vidare upp till röntgen för ett ultraljud på höften.
Jag fick nu två valmöjligheter; vänta kvar på rummet eller i väntrummet.
Jag valde väntrummet.
Rätt som jag sitter där då kommer en sköterska med en rullstol, jag kunde göra mig redo för en transport till röntgen.
Fick skjuts av en trevlig kille upp på röntgen. Ett jobb jag tror att jag skulle trivas med, undrar om sjukhuset behöver fler personer som kör rullstolar och sängar?
Ultraljud gjordes och innan läkaren hade kommit och jag låg på britsen och stirrade på ultraljudsapparaten så kändes det olustigt i kroppen. Ultraljud är så starkt förknippat med graviditet och jag kommer aldrig att glömma ultraljudet då jag med egna ögon såg att Lovis inte levde längre.
Men så fort läkaren började sin undersökning så kändes det skönt att titta på bildskärmen för jag visste att jag behövde inte leta efter ett tickande hjärta.
Så det blev till slut en helt ok upplevelse.
Nerkörd igen till akuten fick jag komma in på mit rum igen.
Rätt som det är kommer Stefan dit, ganska skönt med lite sällskap.
Sen kom läkaren och konstaterade att det de först befarat en bakterie i höften var det inte.
Utan jag hade fått en förkylning i höften.
Min snoriga näsa hade tydligen smittat min höft.
Med lite pilerknaprande ska nu detta bli bra.
Dock ska jag vara uppmärksam på om jag får ont i fler leder inom snar framtid då han ville att jag i så fall skulle börja utredas för någon reumatisksjukdom. Eftersom tre av mina leder har varit drabbade på kort tid.
Men det hoppas vi inte på!
Oj, som det kan bli!
I måndags kväll när vi skulle gå och lägga oss fick jag plötsligt akut ont i min vänstra höft. Riktigt ont gjorde det! Natten blev en plåga för hur jag än försökte att ligga så gjorde det så förbannat ont. Tisdagen haltade jag mig igenom med riktiga helvetiska smärtor i höften. Tyckte själv att det kändes precis som när jag hade en inflammation i två muskelfästen i axeln för en månad sedan. Försökte därför medicinera mig själv med det jag hade kvar hemma från den omgången. Men det hjälpte inte.
Efter ännu en sömnlös natt bestämde jag mig igår för att kolla upp det hela på vårdcentralen. Vet ju faktiskt att man inte ska leka med receptbelagda mediciner.... Fick en tid kl 14. Tog med mig Elis dit, medans att mamma och pappa fick hämta Ismone i skolan. Träffade en riktigt bra läkare där. Han klämde och kände och beslöt att blodprover skulle tas. Svaret på dem resulterade i att han kontaktade bakjouren på infektionen och där bestämdes det att jag skulle till akuten ögonaböj. Haltade hem med Elis, lämnade Ismone till en kompis medans pappa skjutsade mig till akuten med Elis som med resenär. De lämnade mig för att sen åka hem igen. Pappa blev helt plötsligt ensam barnvakt till Elis och det gick hur bra som helst.
Vad som hände med mig?
Fortsättning följer, nu ska jag jobba!
Internationella CP-dagen
Idag den 4 september firas internationella CP-dagen för första gången.
En dag som går många obemärkt förbi men för andra är det en dag som känns mer i hjärtat än andra dagar.
För mig är det en dag som känns i hjärtat.
Det är blandade känslor i det där hjärtat.
Det är både med glädje och sorg.
Sorgen för att det gör så förbannat ont i en stundtals att det känns som att man går sönder.
Men glädjen över all den glädje Elis oxå ger oss.
Känslorna glädje och sorg kommer alltid att brottas med varandra och ingen av dem kommer att vinna, det kommer för alltid att bli oavgjort och det är det jag får lära mig att leva med.
Idag öppnas oxå portarna upp för den Svenska CP-föreningen.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Vi finns även på facebook.
Jag får många frågor om vad som hände med Elis och jag ska här ge er hans och vår historia.
Det började 2008 med att vi började att fundera på att försöka ge Ismone ett syskon.
Detta visste vi att det kunde ta tid, att det inte bara var att "skaffa" ett barn till.
Under första delen av 2009 påbörjades medicinering för att min ägglossning skulle funka som den skulle.
Resultatet blev att jag blev gravid, men fick ett missfall.
Vi bestämde oss för att inte ge upp kampen och på hösten började vi med IVF-försök.
Det var många turer upp till Göteborg, det var hopp som blandades med förtvivlan.
I april 2010 gjordes det sista av tre försök och även det misslyckades.
På något underligt sätt blev jag sedan gravid på naturlig väg utan ett medikament i kroppen.
Det blev en oerhörd glädje om än förvånande när vi fick veta att det var två små liv som växte där inne i magen.
Glädjen krossades dock när vi den 19 nov 2010 fick veta att det ena barnet inte levde längre.
Det som bara händer någon annan hände nu plötsligt oss.
Oron över det andra barnet som skulle fortsätta att växa till sig var stor.
Den 18 dec 2010 började jag dock få värkar och trots försök att få stopp på de så föddes våra tvillingar (i grevvecka 30) den 19 dec 2010. Lovis med sina slutna ögon och Elis med ett litet gnyende.
5 veckor fick vi tillbringa på neonatal i Halmstad.
Elis var ett mönsterbarn.
Han växte och utvecklades precis som han skulle, läkarna hade aldrig något annat att säga på de dagliga ronderna än att han var så fin vår lille gosse.
Innan vi lämnade neonatal hade vi även namngivning och begravning av vår lilla Lovis.
Sjukhuskyrkan i Halmstad har fått en speciell plats i våra hjärtan.
Vi åkte hem med en liten pojke som vi trodde var fullt frisk.
Våren och sommaren gick och det blev September.
I September 2011 fick vi veta det vi inte ens misstänkt; Elis har en förmodad CP-skada.
CP, Cerebral Pares, Cp-skadad vad inne bär detta?
En hjärnskada.
Vårt barn har en hjärnskada, hur gick det till, när hände det?
Fortfarande är frågorna många.
Men vi har en gosse som nyss har börjat i förskolan, en gosse fylld av glädje, en solstråle och glädjespridare.
Han kan inte sitta, stå eller gå, men ha kan så mycket annat.
Han är vår prins, vår egen CP-prins.
Vi har fått lära känna en ny värld.
En värld fylld med frågor, undringar, hjälpmedel, orättvisor, okunskap, kunskap, sjukhuspersonal vi knappt visste fanns, vänner som kommit en närmre och vänner som kommit längre bort.
Vi lever i en CP-värld, och vi har det bra, så bra vi kan.
Jag har en önskan som jag hoppas att ni alla kan ställa upp på.
Använd gärna ordet CP, det gör jag - mer än nånsin...
Men utrota det som ett skällsord.
Elis och alla andra personer med Cp-skador är inga skälls ord,
de är fantastiska människor precis som du och jag.
Ha ett CP-bra liv!
Det underbara ordet VAB...
Vi har det fantastiskt bra här i Sverige som föräldrar. Fantastiska förmåner som vi ofta gnäller om men som vi ska vara oerhört tacksamma att vi har.
Idag menar jag förmånen Vård Av Barn, i dagligt tal kallad VAB.
Att få vara hemma från sitt jobb med betalning (inte full betalning, men det är åtminstone inte 0 kronor som betalas ut) och ta hand om sitt sjuka barn.
Visst är det tråkigt att behöva ringa till jobbet och säga att de får fixa vikarie och pussla med scheman, men mina barn går före allt annat här i världen!
Sjuka barn behöver och ska vara hemma från förskola och skola! Jag har faktiskt ingen förståelse för de föräldrar som säger att de inte kan vara hemma, vill man så kan man. Inget kan väl gå före ens egna barns hälsa...
Efter min förkylningshelg, var det i går kväll Elis tur att drabbas. Hans sömn i natt var milt sagt stökig och bökig - min sömn i natt var lika med noll, kanske därför jag känner att ögonen håller på att gå i kors nu...
I morse var det jag som fick ringa till jobbet och säga att jag inte kom.
Mamma och pappa skulle ändå vara här hemma eftersom vi skulle få kopplat in fibern från Telia idag så jag bestämde mig för att åka till jobbet 1 timme och ta hand om min inskolning som börjar idag. Oerhört tacksam för att ha nära och kära i närheten som ställer upp så att livet går ihop lite lättare. I morgon kommer mamma hit och passar Elis 2 timmar så att jag kan ta min inskolning, och Stefans föräldrar hämtar Ismone i skolan så att jag slipper släpa ut Elis. På onsdag blir det en repris på morgondagen, men jag och Elis hämtar Ismone i skolan. Hoppas ju då att han mår bättre!
Nu sitter han i sin stol och kollar in Teletubbies, det bästa man kan göra när man är snorig och dan...
https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3133951/images/2012/pic_5044c424e087c3263f000180.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3133951/images/2012/pic_5044c424e087c3263f000180.jpg" class="image">
Så himla onödigt!
Vem har bestämt att jag skulle däckas av en förkylning?
Mår inte alls bra, längtar efter att Elis och Ismone har somnat så att jag oxå kan gå och lägga mig.
God Natt lördag!
