Akuten nästa!

Japp så kom jag så långt!
Nummerlapp i väntrummet, som för övrigt är ett oerhört trist väntrum...
Nu hoppas man ju inte att behöva sitta där några längre tider, men då och då läser man ju om de som får vänta längre än längst och då hade det ju varit kul om det var en lite mer upplyftande plats att tillbringa sin tid på.
Kanske det skulle vara lite mindre jobbigt att vara sjuk då...
 
Jag behövde dock inte vänta så länge innan jag fick komma in till en sjuksköterska som skrev in mig.
Märkt blev jag oxå.
 
Sen var det ut i väntrummet igen och fortsätta att vänta.
Sen kom en förvirrad sjuksköterska och skulle ta lite nya blodprover på mig.
Hon var ny på akuten och hittade inget av det hon behövde.
Jag som inte är stickrädd, brydde mig inte så mycket utan hjälpte henne att leta istället.
Men hade man varit stickrädd hade det nog känts lite jobbigt.
Nåväl alla saker var på plats och då började hon leta kärl i stället...
Hon envisades med att inte sätta nålen i armvecket, utan skulle ta ett kärl på handen - hur gick det? Inte så så bra... Så det blev en nål i armen och därpå några rör med blod.
Sen ut i väntrummet igen.
 
Efter lite väntan där så fick jag komma in på ett rum, för att fortsätta att vänta...
 
Och att sitta och vänta i undersökningsrummet (jag befann mig dock i gipsrummet) på läkaren är ju ännu tråkigare än att sitta i väntrummet. Där händer det ju absolut ingenting, de enda man hör är klockans tickande och det känns som att de har glömt bort en...
 
Men läkaren kom och klämde och kände och bestämde att jag skulle vidare upp till röntgen för ett ultraljud på höften.
 
Jag fick nu två valmöjligheter; vänta kvar på rummet eller i väntrummet.
Jag valde väntrummet.
 
Rätt som jag sitter där då kommer en sköterska med en rullstol, jag kunde göra mig redo för en transport till röntgen.
 
Fick skjuts av en trevlig kille upp på röntgen. Ett jobb jag tror att jag skulle trivas med, undrar om sjukhuset behöver fler personer som kör rullstolar och sängar?
 
Ultraljud gjordes och innan läkaren hade kommit och jag låg på britsen och stirrade på ultraljudsapparaten så kändes det olustigt i kroppen. Ultraljud är så starkt förknippat med graviditet och jag kommer aldrig att glömma ultraljudet då jag med egna ögon såg att Lovis inte levde längre.
Men så fort läkaren började sin undersökning så kändes det skönt att titta på bildskärmen för jag visste att jag behövde inte leta efter ett tickande hjärta.
Så det blev till slut en helt ok upplevelse.
 
Nerkörd igen till akuten fick jag komma in på mit rum igen.
Rätt som det är kommer Stefan dit, ganska skönt med lite sällskap.
Sen kom läkaren och konstaterade att det de först befarat en bakterie i höften var det inte.
Utan jag hade fått en förkylning i höften.
Min snoriga näsa hade tydligen smittat min höft.
 
Med lite pilerknaprande ska nu detta bli bra.
 
Dock ska jag vara uppmärksam på om jag får ont i fler leder inom snar framtid då han ville att jag i så fall skulle börja utredas för någon reumatisksjukdom. Eftersom tre av mina leder har varit drabbade på kort tid.
 
Men det hoppas vi inte på!
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0