Idag den 4 september firas internationella CP-dagen för första gången.
En dag som går många obemärkt förbi men för andra är det en dag som känns mer i hjärtat än andra dagar.
För mig är det en dag som känns i hjärtat.
Det är blandade känslor i det där hjärtat.
Det är både med glädje och sorg.
Sorgen för att det gör så förbannat ont i en stundtals att det känns som att man går sönder.
Men glädjen över all den glädje Elis oxå ger oss.
Känslorna glädje och sorg kommer alltid att brottas med varandra och ingen av dem kommer att vinna, det kommer för alltid att bli oavgjort och det är det jag får lära mig att leva med.
Idag öppnas oxå portarna upp för den Svenska CP-föreningen.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Vi finns även på facebook.
Jag får många frågor om vad som hände med Elis och jag ska här ge er hans och vår historia.
Det började 2008 med att vi började att fundera på att försöka ge Ismone ett syskon.
Detta visste vi att det kunde ta tid, att det inte bara var att "skaffa" ett barn till.
Under första delen av 2009 påbörjades medicinering för att min ägglossning skulle funka som den skulle.
Resultatet blev att jag blev gravid, men fick ett missfall.
Vi bestämde oss för att inte ge upp kampen och på hösten började vi med IVF-försök.
Det var många turer upp till Göteborg, det var hopp som blandades med förtvivlan.
I april 2010 gjordes det sista av tre försök och även det misslyckades.
På något underligt sätt blev jag sedan gravid på naturlig väg utan ett medikament i kroppen.
Det blev en oerhörd glädje om än förvånande när vi fick veta att det var två små liv som växte där inne i magen.
Glädjen krossades dock när vi den 19 nov 2010 fick veta att det ena barnet inte levde längre.
Det som bara händer någon annan hände nu plötsligt oss.
Oron över det andra barnet som skulle fortsätta att växa till sig var stor.
Den 18 dec 2010 började jag dock få värkar och trots försök att få stopp på de så föddes våra tvillingar (i grevvecka 30) den 19 dec 2010. Lovis med sina slutna ögon och Elis med ett litet gnyende.
5 veckor fick vi tillbringa på neonatal i Halmstad.
Elis var ett mönsterbarn.
Han växte och utvecklades precis som han skulle, läkarna hade aldrig något annat att säga på de dagliga ronderna än att han var så fin vår lille gosse.
Innan vi lämnade neonatal hade vi även namngivning och begravning av vår lilla Lovis.
Sjukhuskyrkan i Halmstad har fått en speciell plats i våra hjärtan.
Vi åkte hem med en liten pojke som vi trodde var fullt frisk.
Våren och sommaren gick och det blev September.
I September 2011 fick vi veta det vi inte ens misstänkt; Elis har en förmodad CP-skada.
CP, Cerebral Pares, Cp-skadad vad inne bär detta?
En hjärnskada.
Vårt barn har en hjärnskada, hur gick det till, när hände det?
Fortfarande är frågorna många.
Men vi har en gosse som nyss har börjat i förskolan, en gosse fylld av glädje, en solstråle och glädjespridare.
Han kan inte sitta, stå eller gå, men ha kan så mycket annat.
Han är vår prins, vår egen CP-prins.
Vi har fått lära känna en ny värld.
En värld fylld med frågor, undringar, hjälpmedel, orättvisor, okunskap, kunskap, sjukhuspersonal vi knappt visste fanns, vänner som kommit en närmre och vänner som kommit längre bort.
Vi lever i en CP-värld, och vi har det bra, så bra vi kan.
Jag har en önskan som jag hoppas att ni alla kan ställa upp på.
Använd gärna ordet CP, det gör jag - mer än nånsin...
Men utrota det som ett skällsord.
Elis och alla andra personer med Cp-skador är inga skälls ord,
de är fantastiska människor precis som du och jag.
Ha ett CP-bra liv!
