Att i snart 5 års tid varit vaken många gånger varje natt - och jag menar verkligen VARJE det sliter på en, mer än man kanske tror.

Men så ser vår verklighet ut, det är så våra kroppar har vant sig att leva.

Elis behöver få hjälp att vända sig, att hitta bättre positioner, att lindra spasticiteten, att sära på benen när de har snott in sig i varandra och fastnat etc. Det är något han behöver hjälp med ofta, vi pratar om upp mot 30 gånger/natt. Vi har vant oss så oftast somnar man om hyfsat snabbt igen, men ibland ligger man vaken, timme efter timme...

En kollega till mig sa härom dagen att hon inte förstod hur jag alltid kunde komma till jobbet så pigg och glad när jag aldrig får sova, svaret är enkelt: 

- Det finns inget alternativ! 

Någon måste hjälpa Elis och denna någon är vi; jag och Stefan. Vi måste jobba och vad tjänar det till att gnälla? 

Det hjälper varken Elis eller oss.

Nu är det dock så (vågar knappt skriva det) att Elis ett par gånger under de senaste två veckorna har sovit näst intill hela nätter dvs sovit fram till kl 4-5 innan han har vaknat första gången och igår fick jag väcka honom i sin egna säng kl 6.30 för att vi skulle till förskolan! 

Det är en sådan gåva att få sova!