19 november 2013 - tre år av saknad...

"Mamma min mamma, se vad jag kan! 
Jag går nu och hoppar lite grann 
Mina vingar dom bär mej varthän jag får
Flyger dit du är och följer där du går
Fast du inte ser mej, Så är jag alltid där 
Någonstans runt om dej i universums stora sfär 
Jag färdas över ängar, bärs upp utav en vind 
Ser dej, flyger ner och ger en puss på din mjuka kind 

Jag samlar dina tårar och fyller på vår brunn 
Vars vatten blir till regn som landar på din mun 
Tränger in i din själ för att läka de sår 
som gör så ont av saknaden av att du inte får 
ha mej intill dej närhelst du än vill 
Ge mej allvärldens kramar och några därtill 

Du vill visa din kärlek, ge mej allt så fint 
men mamma, din kärlek känns från jorden och ända hit 
Jag säger stolt till de andra små änglarna som är här 
-Titta! Det e min mamma, hon som håller mej så kär!
Jag lyser utav stolthet som blir till stjärnans ljus 
som du ser om natten när det släcks i varje hus 

För jag är den stjärna som lyser stark och klar 
jag är ljuset inom dej som alltid stannar kvar."

Idag är det tre år sedan jag kände att fosterrörelserna på den ena tvillingen avtagit.

Tre år har gått sedan jag i ett mörkt rum på förlossningen med mina egna ensamma ögon såg på ultraljudsskärmen att hjärtat slutat att slå.

Tre år av en oändlig saknad.

Jag saknar henne varje dag, vår älskade lilla Lovis.

Jag läste dom vackra orden i dikten du skrivit till Lovis .Det berörde mig otroligt mycke va fint.
Så fint med teckningar, nalle o ljus .
Kramar till Lovis och hennes fina familj .

Farmor o farfar.